För drygt 30 år sedan uppkom en debatt i USA som till min kännedom aldrig tog sig till Sverige. Debatten började 1987 med fallet Booth v. Maryland. Domaren beslutade under rättegången att det inte skulle vara tillåtet med så kallade victim impact statements (VIS) i fall där dödsstraff fanns på straffskalan. Rättegången gällde ett dubbelmord som skedde under ett inbrott. VIS var då beskrivningar av sömnlösa nätter som det mördade parets barn hade drabbats av. Åklagaren beskrev i detalj de depressioner som orsakats av att förlora de älskade föräldrarna. Emellertid ansågs detta irrelevant i fallet. Det skulle riskera att höja benägenheten för juryn att straffa den åtalade trots att detta inte gjorde det klarare att den åtalade var skyldig.

Frågan alla ställde sig då var helt enkelt vilka argument som hjälper rätten till en rättvis process, och vilka som hindrar. Debattens detaljer är egentligen inte så relevanta i en svensk kontext. Vi har inte dödsstraff, vi förbjuder inga sorters bevis, och vi har inte USA:s jurysystem. Men även svenska jurister är människor som påverkas av deras känslor, så att fråga oss vilka sorters argument som leder till sanningen och vilka som endast inflammerar rätten förmåga att tänka är av stor vikt. Därför vill jag nu se över rättegångars känslospektrum och föreslå ett sätt vi kan förstå känslors påverkan.

Påverkas domare av känslor?

Jag har på andra ställen argumenterat för att vi inte kan förstå rättslig övertygelse utan att förstå känslorna i rummet (se Jedestav (2023). Rättsrummets retorik, Norstedts juridik). Det pekas ofta ut att en av riskerna med jurysystem är att lekmännen kan ha svårt att värja sig från känslomässig påverkan, och att vår skandinaviska byråkratiska professionalism bidrar till att minska dessa risker. Men riskerna finns fortfarande hos oss.

I Linus Roos avhandling (Roos, Linus, När rätten lägger lagboken åt sidan: en rättsretorisk studie av nämndemannadomar, Örebro University, Diss. Örebro : Örebro universitet, 2022,Örebro, 2022) visar han hur nämndemän kan påverkas i rätten. I ett fall som Roos analyserar har målsägande placerat sin handväska på sin rullator, varpå det kommer en man och stjäl väskan. Kvinnan ser inte mannen tydligt, men den tilltalade kan kopplas till händelsen genom bilder från när han tar ut pengar från målsägandes kort. Den tilltalade menar att han fått kortet från en (icke namngiven) vän som bett om hjälp att ta ut pengar från en anhörigs kort. Juristdomaren i fallet menar att bilden inte kan ses som tillräckligt bevis för att fälla den tilltalade, trots att ursäkten som ges är tvivelaktig, men nämndemännen får majoritet. (Roos (2022) s. 252–255)

Man måste fråga sig hur det känns i rummet att höra hur denna stapplande kvinna blir bestulen på sin handväska. Hur ska man förhålla sig till (de potentiellt goda) resonemangen som implicerar den tilltalade? Att inte ömma för kvinnan med rullator är förmodligen svårt.

Hur kan känslor användas i rätten?

Jag vill nu göra ett försök att förklara hur vi kan förstå känslomässig påverkan, i hopp om att lyfta diskussionen till en något nyanserad förståelse av känslosamma moment i rätten.

Aristoteles definition av appellen pathos var att försätta åhöraren i ett visst känslotillstånd (som gynnar den egna tesen) (Aristoteles, Art of rhetoric, Revised edition, Harvard University Press, Cambridge, Massachusetts, 2020 s. 17). Vill du framkalla våld försätter du åhöraren i ilska, vill du framkalla givmildhet försätter du åhöraren i glädje.

Detta citat har tolkats och omtolkats otaliga gånger. Som jag läser det menar Aristoteles inte att känslor övertygar oss, utan att de utgör spelplanen inom vilken vi övertygas. Som exempel på denna tanke kan vi ta det amerikanska uttrycket guns don’t kill people, people kill people (with guns). Pistoler har ingen egen kraft att skada någon, det krävs en person som använder vapnet för att skada. Samtidigt hade personen i fråga inte kunnat skada den andre på samma sätt utan vapnet. När vi ändå använder så aggressiva liknelser kan vi knyta ann till exemplet ovan. En arg person drivs inte automatiskt till våld av sin ilska, men denne kan med en viskning enkelt övertygas om att rikta ilskan mot någon. Figuren blir något i stil med: gör någon arg --> rikta ilskan mot någon annan --> framkalla det våld du eftersökte.

Vi kan även återkoppla till fallet med damen och handväskan. I det fallet skulle figuren se ut som: skapa medlidande --> uppmuntra till upprättelse --> rikta upprättelsen mot en person --> få personen att dömas som skyldig.

Att styra sinnesstämningar

Det här sättet att tänka på pathos kan härledas till en förståelse av retorik som själsledning (se t. ex. Rosengren, Mats, Psychagōgia: konsten att leda själar: om konflikten mellan retorik och filosofi hos Platon och Chaïm Perelman, [Ny utg.], B. Östlings bokförl. Symposion, Eslöv, 1998 eller Kjeldsen, Jens E., Retorik idag: introduktion till modern retorikteori, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2008 s. 328). Traditionen uppkommer i skillnaden mellan den platonska och den sofistiska uppfattningen av logos. (För att göra det lättare kan vi lite slarvigt kalla den platonska uppfattningen för den filosofiska, och den sofistiska för den retoriska.) Filosoferna uppfattar logos och det rationella som ett sätt att nå verkligheten, medan retorikerna menar att verkligheten skapas av de som brukar logos. (Rosengren (1998) s. 22) Ett sätt att tolka denna dispyt, är att den kretsar kring vad som utgör själen vi leder. För filosoferna borde våra rationella tankar utgöra vår själ, och därför är det dessa som ska ledas. Men för retorikerna utgörs den mänskliga själen även av känslor och det är därför även dessa vi leder som retoriker. Som allt för ofta är denna dispyt något av en chimär. Det finns enligt min uppfattning ingen anledning att i praktiken särskilja känslomässig påverkan och rationell påverkan till den här graden. Verkligheten är trots allt den att båda dessa processer oftast sker samtidigt.

Som Lawrence D. Green noterar kokar detta resonemang ofta ner till den tämligen platta slutsatsen att personers sinnesstämning riskerar att blockera deras möjlighet till rationellt tänkande (ur Sloane, Thomas O. (red.), Encyclopedia of rhetoric, Oxford University Press, Oxford, 2001 s. 555). Men kanske är det ett tillräckligt steg för rättsretoriken att ta just nu. Ett simpelt erkännande att den rättsliga processen i sin natur, leder rättens känslor samtidigt som den leder dess rationella tankar.

Slutsatser

Låt oss då knyta ann till frågan vad jag som retoriker tänker om känslor i rätten. Som framgått ovan finner jag det viktigt att jurister adresserar känslors roll i rätten. Vi vet med stor säkerhet att känslor påverkar hur folk uppfattar rationella argument. En belåten person har betydligt lättare att acceptera ett argument än en irriterad person har. Som tänkande varelser kan vi värja oss mot detta till viss del, och våra professionella domare förtjänar beröm för sitt engagemang till detta.

I en omtalad studie av Shai Danziger, Jonathan Levav, och Liora Avnaim-Pesso etablerades begreppet hungriga-domar-effekten som visade att hur argument tolkades skiljde sig före och efter lunch i en israelisk domstol. Vi kan prata om simpla känslor som hunger och trötthet, och enkelt förstå hur dessa påverkar tänkandet, men om vi inte för en nyanserad diskussion om människans känslospektrum så kan vi inte fullt ut nå vidden av mänsklighet som existerar i det vi ser som rationellt.

Därför är det viktigt att alla som är juridiskt verksamma utvecklar sin förståelse av hur övertygelse skapas. Utan insikter kring detta lämnar vi det åt slumpen att avgöra hur rättvist vårt rättssystem faktiskt är.

För dig som vill djupdyka mer inom retoriken och argumentationstekniker för just juridiska yrkesroller så rekommenderar jag att ta en titt på kursen Retoriska verktyg och argumentationstekniker för jurister. (Som leds av Martin Jedestav)


Författare

Martin Jedestav, Research Assistant, Uppsala universitet

Referenslista

Böcker
Aristoteles, Art of rhetoric, Revised edition, Harvard University Press, Cambridge, Massachusetts, 2020

Kjeldsen, Jens E., Retorik idag: introduktion till modern retorikteori, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2008

Roos, Linus, När rätten lägger lagboken åt sidan: en rättsretorisk studie av nämndemannadomar, Örebro University, Diss. Örebro : Örebro universitet, 2022,Örebro, 2022

Rosengren, Mats, Psychagōgia: konsten att leda själar: om konflikten mellan retorik och filosofi hos Platon och Chaïm Perelman, [Ny utg.], B. Östlings bokförl. Symposion, Eslöv, 1998

Sloane, Thomas O. (red.), Encyclopedia of rhetoric, Oxford University Press, Oxford, 2001

Artiklar
Danziger, S., Levav, J., & Avnaim-Pesso, L. (2011). Extraneous factors in judicial decisions. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America, 108(17), 6889–6892. https://doi.org/10.1073/pnas.1018033108

Jedestav, M. (2023) Rättsrummets retorik, Norstedts juridik